I´m back!
Nina Baresso och Kiela Danial
Ja, vad ska man säga , jag är tillbaka …igen…efter 5 års frånvaro från all träning. Inte trodde jag att jag skulle börja lira boll igen 
och speciellt inte efter att jag hade lagt skorna på hyllan för gott…trodde jag. Visst har det kliat i fingrarna när man har sett basket på tv eller ungar som springer runt med boll på gården, men trodde aldrig att jag skulle börja lira som 3 barnsmamma. Under dessa 5 år har jag faktist inte rört en fena, från att ha tränat på elitnivå till att inte ens ta en joggingrunda. Jag tappade lusten totalt för all träning i och med att jag fick ett så tråkigt slut på karriären. För dem som inte vet så ville jag fortsätta spela ytterligare ett år men fick inte vara kvar i min moderklubb SBBK. I samband med det så bestämde jag mig för att lägga skorna på hyllan och börja satsa på familjen istället. Jag hade redan då ett barn, Enlil som i år ska fylla 7 och ville verkligen att han skulle få ett syskon. Under dessa fem år har jag hunnit föda, Kiela 4 och lille Dilmon 1 1/2.
Innan jul fick jag ett meddelande på Facebook från coach Johan där han undrade om jag var intresserad av att hjälpa Järfälla Basket att ta klivet upp till Damligan. Dem behövde någon med rutin och vinnarskalle…och visst lät det som Nina Baresso 
. En gamling som inte har lirat på länge… hahah för man är inte tjugo längre…
Rätt som som det var så hade jag redan svarat ja utan att jag ens tog mig betänke tid, kärleken till sporten levde vidare, men hade i samma veva glömt att jag hade 3 barn att tänka på
Sakta men säkert började jag känna ångest för mitt beslut, då hade jag inte ens tänkt på resvägen (11mil t/r). Jag kände hur paniken började sprida sig i min kropp och tänkte Gud vad skall jag ta mig till. Inte nog med att man var helt otränad så skulle man börja böka med barnvakter också. Men hursomhelst så fick jag stöd av min underbare man Daniel och min familj som har lovat att hjälpa mig så gott det bara går. Min lillebror Rani (mina bröder är mina största supportrar) blev överlycklig över mitt beslut och han övertygade mig ännu mer när han förklarade att detta kunde vara min sista chans att göra det jag har älskat att göra…lira boll.
Så nu är jag här igen med samma nummer (#10), 10 kilo lättare och med tandställning . Jag har hunnit spela fyra matcher och det har gått bättre än förväntat. Känslan och blicken för spelet finns, men fysiken och konditionen kan bli bättre… mycket bättre. Jag hoppas och tror att jag kommer att tillföra laget vad det behöver, målet är att jag ska hitta formen till kvalspelet, allt innan dess ser jag som uppbyggnadsträning för min del.
I just love this game!
I´m back!!!!
